måndag 27 augusti 2018

Min Mors moster Anna Persson

Förord

Denna beskrivning av Anna har Stig Rickard Wigram, Annas son, skrivit och jag fått efter hans bortgång. Det finns en del frågor jag velat ställa, men så kan det ju inte bli. Första delen som Stig kallade Fakta har jag skrivit om lite grand. Resten har jag i möjligaste mån försökt hålla mig till Stigs ord och perspektiv. Lite egna anmärkningar har jag lagt till i akt och mening att förtydliga för mindre insatta i min släkt än jag. Bilderna har jag samlat från olika håll. Avslutningsvis berättar jag om mina minnen av Moster Anna.

Gifte: Yngvar(d) Persson: *1883-02-11 †1931-11-19, Landsfiskal
Barn: Ingar Gertrud Persson *1921-05-08 †2013-10-22
          Bo Yngve Persson *1922-09-22 †1927-03-05
          Stig Rickard Wigram *1927-01-19 †2014-06-20
          Elna Emilia Persson *1929-10-14 †2017-10-17

         Anna Elida Persson (*1895-12-09 ✝︎1989--07-30)

Annas barndomshem

Moster Anna föddes 1895 på Anna-dagen dvs. den 9 december. Enligt hennes far Måns Andersson höll man på med julstök, därför valde man dagens namn. Vet ej vem som kom på namnet Elida - livligt avskytt av Anna.

Gissar att detta är från konfirmationen ca 1910
Anna gick i folkskolan i Ask. Sedan blev det vävskola i Vinslöv, där hon gick tillsammans med blivande svägerskan Siri Olga Thomasine Thomasson. Några månader jobbade Anna på Hotell Eggers i Göteborg i restaurangköket.

Giftermål blev det 1920 med då relativt nyblivne landsfiskalen Yngvar Persson(Yngvard i dödboken 1860-2016)


Våren 1927 inträffade en tragedi. Äldste sonen Bo Yngve blev påkörd och dödad av en hästskjuts. Han var då 5 år gammal. Stig, som berättar detta var bara några månader gammal.
Nästa sorg inträffade 19 november 1931. Då dog maken Yngvar av en hjärtinfarkt utan någon som helst förvarning 48 år gammal. Stig, då nästan 5 år, lekte i köket, hans far fick infarkten i köksfarstun på väg ut. Stig berättar att han också var den sista som såg sin mor Anna i livet, timmarna innan hon dog den 30 juli 1989, det år hon skulle fyllt 94 år.

Stig berättar om egna hågkomster

Fram till Fars bortgång hade Mor två jungfrur som det då hette. De var dessutom systrar. Mor skötte nämligen kontoret åt Far.

Med Fars frånfälle ändrades mycket. Depressionen var väl som djupast och den pension Mor och hennes barn fick rörde sig om i storleksordningen 250 kr per kvartal. Jungfrurna fick gå direkt och för Mor gällde det att försöka få inkomstförstärkning. Hon vävde dukar och annat och skaffade sig en agentur på damunderkläder (Germa tror jag de hette).

Det var inte denna bilen, men
så kunde Chevrolet -29 se ut
Hon måste därför behålla vår bil, Chevrolet -29 för att fara runt på gårdarna i trakten. Hon var minst sagt "översysselsatt". Jag minns från min barndom att Mor lekte med oss i vår trädgård en enda gång, kanske en halvtimma. Hon hade aldrig tid att gå på föräldradagar eller några skolavslutningar.

Morfar avträdde sitt arrende av Mölleröka 14 mars 1932 och kom till oss i Billinge. Under de första åren var han praktiskt verksam och byggde bl.a. om vårt uthus. Om han bidrog ekonomiskt vet jag inte men antar att han försökte. Det kapital han ägde var inte stort, kanske 5-6000 kr och den s.k. "folkpensionen" han fick rörde sig om ca 10 kr/mån.

Anna, Gertrud,Stig, Elna och Annas far Måns
Stor hjälp fick Mor genom alla år från sin syster och Svåger på Hallsfarm. (Anders och Dagmar, min anm.)
I mitten på 30-talet fick Mor plats på Skånska Bankens avdelningskontor i Billinge. Om jag minns rätt utgjorde lönen 5kr/dag.
Att Mor väl kunde hushålla med sina intäktsrännilar bevisas av att hon kunde behålla bilen ända fram till krigsutbrottet 1939 och att vi nästan varje år hyrde sommarställe i Vejbystrand.

Våren -39 sökte Mor platsen som kassörska på Onsjöbanken(Onsjö Härads Sparbank. min anm.). Tack vare din morfar(Anders Arvidsson satt styrelsen för banken) fick hon platsen. Din Mor Majan(Marianne Göransson, Annas systerdotter, min anm.) kan berätta mer om hur det gick till. Mitt tillägg: (Tyvärr har jag aldrig frågat om detta, men jag kan ju ana.) Mor fick aldrig veta det.

På arbetsblatsen i Onsjöbanken


Mor hade hyrt en 3-rumslägenhet i ett hus, Malmgatan 6. Lägenheten hann aldrig bli inflyttningsklar då kriget brakade loss. Så under någon månad bodde vi spartanskt i ett gammalt flerfamiljshus på Västerlånggatan. (långt senare inköpt av Yngve Lundblad).

Huset i Billinge hade vi kvar av nödtvång, dels var det svårsålt, dels fick det bli "sommarställe". Mor behöll det stora rummet i bottenvåningen och ett gavelrum på andra våningen. Sedan hyrde hon ut resten, tyvärr med dåligt resultat, hon tvingades att anlita en efterträdare till Far för att avhysa hyresgästerna.

Då detta var gjort och vi röjt upp, flyttades dels en del möbler till Billinge, dels resten + oss till Västergatan 14. Syftet med detta var att äntligen få sålt Billingehuset. Detta lyckades efter något år, vårvintern 1944 och istället inhandlades Sturegatan 24. Detta var då en två-familjs villa och Morbror Victor anlitades för att anpassa köken efter Mors önskemål. Hon ville ha ett par uthyrningsrumför att minska vår boendekostnad. Bl.a. hyrdes ut till ett par militära flyglärare på Eslövs flygfält. Det var trevliga pojkar, som så småningom, efter krigsslutet, blev SAS-piloter. Under många år upprätthöll de kontakten och sände hälsningar från olika, exotiska ställen.

I trädgården på Sturegatan 24.
Fr vä. Elna,Anna,Owe,Måns,Dagmar,Ernst,
Anders,Olga,Sven,Ingrid,Majan,Stig, Gösta,Tore

Onsjöbanken blev under en följd av år - flera år efter Mors formella pensionering vid 63 års ålder, rena familjeetablissemanget. (Tror att Stig här syftar på att min mamma, Marianne Göransson, också fick anställning där)

1966 började Mor känna sig trött på Sturegatan 24 och flyttade till Lund. Först till Västergatan och efter några år till Dag Hammarskjölds Väg. Där bodde hon till dess åldersskröpligheten tvingade fram den sista livsanstalten , Håkanssons Sjukhem i Eslöv.
Långt in i 80-årsåldern var Mor fri från krämpor. Om hon tidigare, tillfälligt känt sig krasslig och nödgats bli kvar i sängen under någon dag blev allting, tyckte vi som var s.a.s. berörda, kaotiskt.
Som följd fick Mor snabbt repa sig. Detta gällde mest Billingetiden

Under bortåt 20 år levde Mor för Agneta. De två stod varandra mycket nära, den stora åldersskillnaden till trots.

Mors sista levnadsår var dystra, hon såg allt sämre och tvingades av det till att bli mer och mer overksam. Detta måste ha varit en plåga utan hopp om bättring för henne, som dittills alltid varit verksam.

För att denna del av min Mor-biografi ej skall sluta i moll vill jag nämna två av Mors största glädjeämnen under tiden efter andra världskriget, som jag i någon mån bidragit till. Glädjeämnen inte världskriget. Giftermålet med Ingrid och så småningom ankomsten av hennes barnbarn, Agneta.

Försök till en karaktärsbeskrivning av Mor

Jag har funderat på vilket ord som jag tycker bäst sammanfattar Mors vara. Det låter kanske lite konstigt när jag valt begreppet "seg", som för mig betyder uthållig, men också lite enveten.
Inte alltid talade hon om sin målsättning i något sammanhang, men den förmärktes efter hand. Hon lyssnade på eventuella invändningar, men det skulle tunga skäl till för att hon skulle ändra sig.

Hon avskydde att framträda i publika sammanhang och var nog ganska gramse på din farmor Olga Göransson som petade in henne i Nykterhetsnämnden. Hon gillade följaktligen ej heller det ståhej som innebar att hon och Birger Bengtsson och eventuellt även Brita Lagerstedt fick medaljer på Onsjöbankens 100-års jubileum på Trollenäs slott 1961.

Anna är främre ledet längst fram t.v. om damen med vit klänning

Någon gång kunde hon visa sig slagfärdig, exempelvis när hon "plattade till" morfar Måns. Han sa vid något tillfälle att han tog sin första sup 26 eller möjligen 28 år fyllda. Mors replik kom snabbt: "Så blev det så många fler sen!"

I motsats till Karl XII var hon inte "sin lyckas överman". Hon kunde bli väldigt ledsen när hon mötte motgång, men även om hon gick "ner för räkning" så kom hon alltid tillbaka ­— blev aldrig uträknad förrän ålderdomen betvang henne.

Ett undantag skall inte förtigas. Vid ett tillfälle(vilket kan lämnas därhän) fick hon mottaga en infam och helt grundlös beskyllning. Hon gick ej till motattack, men förlät aldrig dem som, förhoppningsvis i hastigt mod och utan att mena så illa som det lät och upptogs, låtit käften glappa.
Aldrig betydde i det sammanhanget mer än 3 decennier. Vid flera tillfällen försökte jag förmå Mor att låta fornt vara glömt och förlåtet, men förgäves. Hon gjorde det till slut självmant — i senaste laget.

Mor hade ibland svårighet att få kontakt med vuxna, allt mer accentuerat med ökande ålder, men hon hade aldrig svårighet att få kontakt med barn.

Få vet att Mor saknade att hon ej fått läsa vidare när hon var ung. Enligt dåtida sed var det äldste sonen det skulle satsas på. Det var väl i aktuellt fall riktigt, eftersom Victor ju hade gott "läshuvud". (Viktor utbildade sig till ingenjör, min anm.). Men Mor hade nog "toppat" honom, om hon fått chansen. För i praktiskt tänkande låg hon före.

I 40-års åldern, kanske lite tidigare och möjligen också lite senare, försökte Mor genomföra Hermodskurser, men hon fick aldrig tiden att räcka till. Det blev det undantag där ambitionen fanns, men ej uthålligheten.

Mor hade ett rikt mått av fantasi och besatt förmåga att med små medel åstadkomma påhittigheter. Inte minst till glädje för Agneta.
Agneta hade till skillnad från, inte minst undertecknad, ett mäkta stort intresse av att höra Farmor berätta om sina barnaår på Mölleröka.
Agneta saknar sin farmor — gränslöst. Fortfarande fäller hon tårar var gång vi besöker gravplatsen i Billinge. Bättre eftermäle är få förunnat.

Avslutande episod

En episod med Mor som "bov" må avsluta min biografi. När mor till slut lyckades sälja Billingehuset beslöt hon att avyttra diverse "onödiga" prylar. Vilka som var onödiga avgjorde hon med förödande resultat. Hon ställde till auktion! Den inbringade inga stora pengar för tillstädsekomna konstaterade snabbt att det inte var direkta värdesaker som gick under klubban, utan mest leksaker och sånt.
Jag känner fortfarande mild förtrytelse att hon sålde mina slöjdalster från folkskolan till det hutlöst låga priset av 1:50 kr. Visserligen mer pengar då än nu, men...

Än värre var att hon sålde Jattes dyrgrip, ett stort dockskåp. Utan Jattes vetskap och än mindre hennes medgivande. Med innehåll! Härutöver mina leksaker.
Både Jatte och jag var lite förtretade. Fast det gick ju över?

Emellertid, när Agneta uppnått lekålder tog Jatte och jag en gruvlig hämnd. Vi berättade den tragiska historien om hur Farmor sålde dockskåpet och alla dockor, dockmöbler och pappas leksaker. T.o.m. "Billinge Nallen" på auktion.
Agneta rördes till tårar över denna hemska handling och detta fick också hennes farmor gråtfärdig.
Detta var ej ett engångsjippo. Tvärtom! Styrkta av framgången återkom vi(elakingar) om och om igen, med ökande dramatik inklusive de fasansfulla öden som drabbade Billingenallen efter auktionen.

Ack ja!

Mina egna minnen av Moster Anna

När jag var 4 år flyttade vi från Stora Mörshögs Gård, där Owe varit förvaltare, till Sturegatan 24 i Eslöv. Det var där Moster Anna bodde då. Året måste varit 1955. Mina minne är av naturliga skäl ganska vaga och osäkra från denna tid. Flytten berodde på att min pappa hade förstört ryggen. Det ledde till en operation, s.k. steloperation, där de tog en bit av lårbenet och fixerade några ryggkotor.
Hur detta gick till vet jag inte, men det har berättas att han rullade några oljefat på gården där han var lantbrukare. Ryggen låste sig och några anställda på gården bar hem honom med låst rygg.
Det blev operation och omskolning till folkskollärare. Han gick två år på seminariet i Linköping. Om detta kan man läsa i den bok han själv skrivit om sitt liv.

Vi kunde under denna tid inte bo kvar på Stora Mörshög. Villan vi bodde i skulle ju den nya förvaltaren ha. Dessutom behövde nog Majan, min mor, hjälp med oss och så hade vi inte råd förstås.
Vi flyttade alltså till Moster Anna. Hon hade ju en uthyrningslägenhet i sitt hus. dessutom hjälpte hon min mamma att få jobb på Onsjö Härads Sparbank, där hon jobbade i tio år och tror jag vantrivdes med det. Det var jobbigt och jag minns det som om hon varje helg hade migrän. Men pengarna behövdes. Vår familj fick ekonomiskt bidrag varje vecka från min morfar.

Moster Anna var mycket barnvänlig och jag minns denna tid med ljusa minnen. Villan hade en trädgård med en gjuten damm. Minns den som stor, men den kan väl ha varit 2,5 x1,5 meter. Med ca 2-3 dm högt vatten. Tillräckligt för att bada i på sommaren. Hemma hos Moster Anna bodde också yngsta barnet Elna född 1929. Hon var då ca 26 år. Jag minns att hon arbetsprövade på Astra i Eslöv, men det fungerade visst inte. Elna hade inget jobb under hela sitt liv. De äldsta barnet, Gertrud, som alltid kallades Jatte, var eller skulle bli sjuksköterska. Hon gifte sig på äldre dagar med Torsten Silfverberg och fick inga barn. Stig, tror jag var i USA under denna tid och studerade. Han var civilingenjör med egen firma och egna patent. Hittade i USA, tror jag, sin blivande fru, Ingrid Carling. Ingrid, en mycket duktig och uppskattad konstnär. De fick ett barn, Agneta, som tyvärr föddes med stora fysiska skador och hela livet behövde stora vårdinsatser. Inte desto mindre lyckades hon att läsa på universitet i Lund.

Från huset minns jag en stentrappa upp till vår lägenhet. När man kom upp för den fanns ett rum med vita dubbeldörrar. Där inne fanns Morfar Måns, Moster Annas pappa. Han var kring 90 år och mest sängliggande och dit in fick man inte gå. Så kändes det i alla fall. En gång var jag där inne. Moster Anna ville sysselsätta mig och vi var inne och hämtade en kortlek. Jag minns detta som mycket spännande. Moster Anna hade ett stort knypplingsbord och ett piano i vardagsrummet. Pianot använde nog Jatte då hon var på besök, annars var det ingen som nyttjade detta. Men vid knypplingsbordet satt Moster Anna ofta. Jag såg nog aldrig henne sitta där, men dukarna hon knypplade blev färdiga. Jag kommer inte ihåg att Moster Anna satt ner särskilt ofta. Hon sysslade alltid med något. Jag kommer inte ihåg om hon lekte med oss, men hon hittade på saker som gjorde att jag hade det trevligt och kul.
En sak till minns jag. Jag tror det var 1956. Om Stig flyttade hem eller var på besök, vet jag inte, men han köpte en TV. Sverige hade ännu inte börjat med utsändningar, så det blev dansk TV. Efter varje program kom en bild där det stod SLUT. Jag minns att vi då alltid ropade TULS. Varför? Och varför minns jag det? Och var det varje program? Ingen aning.

Källor: 

Bröllop Stig Wigram och Ingrid Carling.
Anna i förgrunden
Stig Rickard Wigram (född Persson). (*1927-01-19 - †2014-06-20), Annas son
Kyrkoböcker angivna i min Disgen
Eget minne

Personer nämnda( i ordning efter texten): 

Släkt
Måns och Emila Andersson Annas föräldrar
Olga Thomasson gift med Annas bror Edvin,
Yngvar(d) Persson, Annas man,
Anders och Dagmar Arvidsson Annas syster och svåger,
Marianne Göransson, Annas systerdotter,
Gertrud Silfverberg "Jatte" Annas dotter,
Elna Persson Annas dotter,
Agneta Carling Annas sondotter (*1966-06-15 †2010-01-25),
Bo Yngve Persson Annas son

Yngve Lundblad företagare i Eslöv,
Birger Bengtsson banktjänsteman i Eslöv, arbetskamrat
Brita Lagerstedt banktjänsteman i Eslöv, arbetskamrat

1 kommentar: