I huve't på en morfar: Besök på Dyrön

Vandring västra leden

En härlig dag blev det med vandring, smycken, vin, musik och sång. Men jag tar det väl från början.

Janne och Rose-Marie hämtade mig i god tid så att vi skulle hinna med färjan till Dyrön klockan 12:45. Ryggsäcken var packad med vatten, kaffe och vanliga picknicktillbehör, dvs. mackor och gifflar och Ballerinakex. Omdöpt av folkhumorn till BalleRigakex med anledning av att Göteborgs Kex flyttar till Lettland.

Åse skulle av vandringsfysiska skäl komma senare och då ha med sig Frida. De spelade golf istället på morgonen och förmiddagen.

Framme i Rönnäng såg vi färjan gå 12.35. Viss förvirring rådde, men troligen var det så mycket folk att de körde en extratur och i vilket fall kom de tillbaka och hämtade oss med en försening på 20-30 minuter. Det gjorde inget för vi hade det bra där på bryggan i lagom varmt väder. Solen doldes skönt bakom slöjiga moln.

Väl på Dyrön startade vandringen. Det är en ganska tuff led som kanske syns på bilderna.

Här ligger vi i täten av lämmeltåget

Det blir många trappsteg

Informationen är intressant, tydlig och lagom lång

Att vi inte var ensamma om vandringstanken blev vi snart varse. Som de effektiva och hurtiga vandrare vi är var vi först ut på leden. Då vi nu märkte att en stris ström av Dyröresenärer haft samma tanke som vi tog vi en paus och släppte förbi de snabbaste hurtbullarna. Jannes artrosfyllda knän tillåter inte någon snabbmarsch i kuperade landskap. Det tyckte egentligen jag var ganska skönt för varför stressa när det finns så mycket att se på.

Utsikten mot Åstol fascinerar mig varje gång

På väg ner till i Dynes Ravin

Och sedan upp igen de 112 trappstegen

Avstickaren ner i ravinen var vi ju tvungna att ta. Ganska många höjdmeter extra blir det. En nyhet för oss var att vägen upp till utsiktsplatsen hade fått en nedgång på andra sidan. Det innebar givetvis att vi måste ta den vägen trots att vi missade hela södra sidan med bastun mitt på.

Jag bar min ryggsäck tåligt och trots passerandet av flera fikabord utplacerade längs leden, hörde jag inget om något fikasug från de andra. Inte förrän vi passerat högsta punkten förstod jag att de andra också kunde tänka sig att dricka kaffe och käka lite mackor.

Janne beundrade utsikten länge.

Janne fastnade lite uppe på utsiktspunkten. Om det var för att vila sina trötta knän inför nedgången eller att han kunde peka ut Älgögavel, Brattön, Hättan förutom det jag också kunde klara som Åstol, Marstrands fästning, Koön och Risön. Med sin julklappskikare han fått av sina barn kunde han dessutom lokalisera Jessica och Pierres hus i Tjuvkil.

Där i Tjuvkil bor förresten en man från Eslöv som spelade i 13-årslaget med mig en gång för länge sedan, Jan Gottlow.

Efter fika kring samma bord som vi fikade vid för många år sedan när samma gäng plus Anna gick samma runda fast åt andra hållet. En slags tradition kanske har startat.

Bad

Efter fikat ville Janne och Rose.Marie bada. Det passade mig utmärkt. Lite fotoobjekt. Jag är ingen särskilt begeistrad badare. Vid fikaplatsen finns en vik med en badtrappa. Denna ligger mitt emellan en badplats med hopptorn och bastun. Den var helt tom medan badplatsen var knökafull.

Rose-Marie var i vattnet snabbt medan Janne tvekade en halv sekund

De såg ut att njuta

Vattnet var klarare en klart

Åse, Frida och Linas Bar

Efter badet var vi strax klara med Västra delen. Åse och Frida skulle snart komma och vi kollade in var vi kunde äta. I södra hamnen som vi nu var i fanns Linas Bar. Alternativet var Ica Nära som annonserade om pizza. Vi bestämde oss för Linas Bar. Men först skulle vi möta de båda damerna som kom med 16-färjan.

På Linas Bar blev det Fish and chips för alla nästan. Jag utmärkte mig med att istället välja en räkmacka.

Nu hade, för ett tag sedan, alla moln skingrats.
Det var varmt i solen.

Formkompaniet och Tintins Jewellery

På Dyrön bor Robert Hallding. Vi var kollegor på Bleketskolan alla år jag jobbade där. Han är slöjdlärare, konstnär med bl.a. "buttelyktan" som jag är lycklig ägare av, duktig facklig ordförande och som jag upptäckte idag, duktig talesman för sin fru, guldsmeden.

Hemma hos dem har de under många år bjudit in människor till sin trädgård. Där driver de ett café, men framförallt har Tintin sin ateljé där. Som extra attraktion har de senaste åren Knut&Maria spelat också. Robert och Tintin bjuder på vin och snittar gjorda med bröd från egen bakugn. Huset de bor i byggde Roberts morfar en gång, men han skulle nog inte känna igen varken huset eller trädgården.

Robert gjorde ingen hemlighet av att anledningen till hela eventet ju är att sälja Tintins alster. Och det tror jag att de lyckades ganska bra med för det var kö till Tintin hela kvällen.

Knut och Maria bjöd som vanligt på sig själva och på fina visor av Taube, Ramel, Hasse&Tage m.fl. Även några egna melodier med text av Bengt-Åke Carlsson, en lokal journalist.

Janne och Rose-Marie tyckte det blev lite sent och åkte hem innan tredje och sista musikpasset. Då inledde Knut passet med att tala om att hans gode vän var en stor Dylan-fantast och att han nu åkt hem betydde att de vågade spela en Dylan-låt. Han påstod, kanske med rätta, att Janne kan alla Dylans texter, medan de var mycket osäkra på om de själva kunde texten till låten de skulle spela.